Därför är särbegåvning hett

I fredags var jag på Specialpedagogiska Institutionen på Stockholms universitet och lyssnade på två föreläsningar om särbegåvning. Kursen ingår i masterprogrammet inom specialpedagogik och är den tredje för mig. De två förra är Internationell forskningsöversikt och Specialpedagogisk historia. Båda kurserna var mycket ambitiöst upplagda, och banade väg för nya tankar och möjligheter inom det specialpedagogiska fältet – men ingen av dem kan mäta sig i popularitet med särbegåvning. På de två första kurserna var vi mellan 10 och 20 elever medan kursen särbegåvning säkerligen var det tredubbla. Om detta är ett tecken i tiden så kan man ställa frågan: Varför detta stora intresse?

Ett kort och enkelt svar är att det beror på tillägget och ändringen i nya skollagen om att skolan ska stödja elever att utveckla hela sin potential. Att jämföra med tidigare då det var tillräckligt att hjälpa dem att bli godkända.

Ett annat svar är att vi börjat göra upp med den svenska jantelagen som har gjort det svårt att säga att vissa elever är mer begåvade än andra. Själv tror jag inte på denna förklaring men jag har hört och läst om den från andra. Olika varianter av jantelagen finns över hela världen, också i länder där man är mer positiv till särbegåvningar, till exempel Holland och Sydkorea. Avund är en världslig och mänsklig egenskap som finns överallt.

Ett annat svar är att särbegåvning är någonting mystiskt och fantasieggande, nästan övernaturligt. Alla älskar att höra om 11-åringen som räknar universitetsmatte eller den 8-årige musikern som slår alla med häpnad. Givetvis under förutsättning att det inte är grannens son eller dotter som utför bedriften. Människor som är överjordiskt smarta och begåvade är tilltalande. Intelligens och begåvning är en egenskap som värderas oerhört högt i de flesta kulturer.

Det svar jag hoppas är en viktig orsak till detta stora intresse är respekten för människors olikheter, och att alla ska ha en plats i skolan och samhället där de kan utvecklas och känna mening. Att vara särbegåvad är inte alltid den väldignelse man skulle kunna tro. Många särbegåvade, och deras föräldrar, vittnar om utsatthet och isolering. Att skolan blir meningslös och tråkig, till och med om att barn stöts ut ur gemenskapen på grund av att de betraktas som udda. Inte sällan leder understimuleringen i skolan till att särbegåvade lägger sig till med beteenden som irriterar. De kan springa omkring, säga emot läraren eller tappa intresset och dagdrömma. I värsta fall slutar de gå till skolan. Det kan göra att de får felaktiga diagnoser som adhd eller autism.

Samtidigt finns det många goda exempel där lärare och skola lyckats identifiera och fånga upp särbegåvningar med olika anpassningar. Till stor lycka för såväl barnen som föräldrarna. Tyvärr tyder mycket på att många inte blir identifierade – men det stora intresset väcker hopp.

Till syvende og sidst handlar det om grundläggande demokratiska rättigheter. Att alla människor är lika mycket värda, och att vi ska ha en skola för alla.

Låt oss hoppas att det stora intresset för särbegåvning är ett exempel på ett rättighetspatos för en grupp som riskerar att diskrimineras i den svenska skolan. Med risk för ett framtida utanförskap.

 

 

Annons

Bushbyomskolan: Det var hösten 2016 som allting vände

Snart börjar en miljon elever skolan. Ungefär 5-6 procent av dem kommer att uppleva utfrysning, kränkningar eller annan slags mobbning. Siffran varierar beroende på hur man definierar mobbning och kränkande behandling.

Samtidigt har den varit oförändrad sedan olika instanser började mäta mobbning för cirka tjugo år sedan. Givetvis är det positivt att den inte har ökat men det anmärkningsvärda är att det inte skett någon minskning. Trots allt har skolor och skolhuvudmän satsat både tid och åtskilliga miljoner på olika antimobbningsprogram, likabehandlingsteam, värdegrundsarbete med mera. Utan mätbara resultat om man ska vara krass.

Här får förstås skolan och övriga ansvariga underkänt. Ett solklart F.

Inga med elementära kunskaper om psykologi kan påstå annat än att mobbning kan resultera i ett livslångt lidande och psykisk ohälsa, och försämra skolresultaten.

Trots det är det likadant varje år. Inga nya satsningar som på allvar förändrar rådande fakta. Inga resurser som mäktar med att förbättra denna dystra siffra.

Man måste fråga sig: varför? Bryr sig politiker och skolan inte om att barn mobbas? Tycker man inte problemet är tillräckligt allvarligt?

Provocerande frågor och svaren är att visst bryr sig skolor och politiker, men jag tror att man är för okunnig och underskattar den stora utmaning som Skolsverige behöver möta för att visionen om nolltolerans inte ska bli en löjeväckande floskel.

Skolan är en otroligt komplex arbetsplats där ofta hundratals vuxna och barn interagerar med varandra. Alltför ofta är skolpersonalens arbetsmiljö dålig med stress och okunskap som följd. Det riskerar att i sin tur drabba barnen, till exempel i form av orolig skolmiljö och dålig trivsel. Ingredienser där mobbning och andra dysfunktionella uttryck kan hämta näring och växa.

Arbete mot mobbning, liksom med att höja kunskapsnivån hos eleverna, är ett kvalificerat arbete som måste rymmas i skolpersonalernas tjänster. Det räcker inte att sköta det på kafferasten eller i skarvarna mellan olika lektioner.

För att göra skillnad behöver skolpersonalen en kontinuerlig kompetensutveckling av högsta kvalitet, och det gäller all skolpersonal.

För många elever kan relationen till en enda vuxen göra hela skillnaden. Därför är det av högsta prioritet att ha så många engagerade vuxna som möjligt på plats.

Själv har jag turen att jobba på en skola där lokalvårdarna är anställda av skolan till skillnad från många många andra som lagt ut städningen på entreprenad för att spara några tusenlappar. Tack vare det har vi en högre vuxennärvaro vilket är viktigt för elevernas trygghet. Där är jag stolt över att ha en skolhuvudman som tänker rätt utifrån såväl personal- som elevperspektiv. Jag uppmanar andra att följa detta goda exempel. Även om det bara är en av många mediciner som behövs för att öka trivseln och resultaten i våra skolor.

Andra nödvändiga kurer är mer och bättre kompetensutveckling till all skolpersonal, såväl lokalvårdare och fritidspersonal som kuratorer, lärare och rektorer, och tyvärr måste den få kosta I både tid och pengar. Annars blir den lika menings- och verkningslös som alla de mobbningsprogram som skolor köpt för miljontals kronor de senaste åren i hopp om en quick-fix.

Tänk om skolåret 2016-17 är det år som går till historien. Året då svensk skolan på allvar tar krafttag mot mobbningen, och siffrorna sjunker ner mot någon enstaka procent för att ytterligare om några år ha förverkligat nollvisionen. Tänk om det finns politiker och skoltjänstemän som i höst säger till sig själva: nu får det vara nog, kosta vad det kosta vill.

Det var hösten 2016 som allting vände.

 

 

En jämlik skola förutsätter ett jämlikt samhälle

När jag under våren studerade på den utmärkta kursen specialpedagogisk historia på Stockholms universitet läste jag Karl Grunewalds mästerverk Från idiot till : medborgare som ingår i kurslitteraturen. En passus som särskilt fångade mitt intresse var när han i boken lyfter fram orsakerna till den drastiska minskningen av antalet ”sinnesslöa” i Sverige under 1930-1960-talen: att fattigdomen minskade och att flera välfärdsreformer blev verkliga, framför allt en bättre hälso- och sjukvård. Som han själv sammanfattar utveckligen: ”Det genetiska arvet förblev lika, men det sociala arvet bröts.”
Även om vi har kommit långt idag tycker jag att den bakgrunden som Karl Grunewald ovan tecknar i högsta grad är aktuell än idag, och det är särskilt tydligt inom skolan där skolan/samhället tillåter allt fler elever att misslyckas.
Skolan är en spegelbild av samhället, och de senaste decennierna har klyftorna mellan olika grupper blivit större. Fler har fått det sämre både ekonomiskt och socialt, och som en följd av det många andra negativa effekter, till exempel sämre psykisk hälsa.
Samhällets utveckling reflekteras på skolan, och säkerligen finns här en ekvivalens. Utvecklingen går åt båda hållen.

Därför frågar jag mig vilka reformer vi behöver för att vända den negativa utvecklingen I dagens skola på samma sätt som samhället fick antalet “sinnesslöa” att drastiskt minska I antal under mitten av förra århundradet,

Det sker en uppryckning I skolan även om den går i snigelfart. Statusen i läraryrket ökar så sakteliga, antalet speciallärare blir fler, skolutvecklingen kopplas I högre utsträckning till evidens i forskning med mera. Jag hoppas att den utvecklingen accelererar för den är nödvändig för att vända utvecklingen där allt fler elever lämnar grundskolan utan att vara behöriga till gymnasiet.

En högre kompetens och kvaitet I skolan leder sannolikt till att färre elever får diagnoser inom till exempel neuropsykiatriska spektrat. I en välrustad skola skulle fler elever känna att den bär dem mot målen utan diagnoser. Ungefär av samma anledningar som Karl Grunewald beskriver ovan att samhället fick ner antalet “sinnesslöa”.

Andra reformer behövs utanför skolans värld för att fler elever ska ha samma förutsättningar som andra att få en bra utbildning. Det handlar om förstärkningar I socioekonomiskt utsatta områden där samhällsservicen är alldeles för låg I förhållande till behoven. Här behövs till exempel högre personaltäthet och kompetens på förskolor och socialtjänst. I Sverige är screening och tidiga insatser ett outvecklat område där politikerna bör fokusera mer och bättre. Andra välfärdsreformer handlar om att minska den ekonomiska ojämlikheten som riskerar att leda vidare till livslångt utanförskap. Här finns ett helt batteri av tänkbara reformer men den viktigaste, och kanske svåraste, är att skapa en arbetsmarknad som gör det möjligt för alla att bygga ett drägligt liv för sig själva och sina familjer. Där går utvecklingen åt fel hall I Sverige med ökande klassklyftor och en växande barnfattigdom. Liksom inom skolan dras människor isär från varandra och utanförskapet växer.

Skolan är en spegelbild av övriga samhället. Och tvärtom.

En jämlik skola förutsätter ett jämlikt samhälle.

 

 

 

Elevhälsolyft kan minska frånvaro

Skolor och skolhuvudmän har dålig koll på elevernas frånvaro. Det leder till att många helt i onödan blir underkända och lämnar grundskolan utan att vara behöriga till gymnasiet. I en enkätundersökning nyligen bedömer kommunala tjänstemän att cirka 70 000 elever har en orimligt hög frånvaro på grundskole-och gymnasienivå.

Många av dem riskerar att misslyckas i skolan och kan hamna i arbetslöshet, psykisk ohälsa eller annat utanförskap. Med mänskliga lidanden och höga samhällskostnader som följd.

Sedan tidigare vet vi att mobbning och brist på stöd i undervisning är vanliga anledningar till att elever stannar hemma från skolan. Ofta vill inte ansvariga se orsakerna eftersom man inte vill se sina egna brister. Hellre lägger man ansvaret på eleverna.

Så länge vi använder sådana förklaringsmodeller kommer elevernas frånvaro fortsätta att vara alltför hög. Skolor och skolhuvudmän som vågar rikta blicken mot sig själva, och komma igång med ett konstruktivt utvecklingsarbete för att utveckla skolmiljön har större chanser att få en hög närvaro. Därför kan skolnärvaro vara en indikator på hur framgångsrik en skola är i sitt arbete. I detta bär man förstås vikta mot skilda socioekonomiska bakgrunder som kan göra utmaningen svårare eller enklare för olika skolor.

Vad handlar det om för åtgärder om vi vill komma till rätta med den onödigt höga skolfrånvaron. Om vi kan enas om att det ofta beror på brister i skolmiljön har vi byggt en bra grund. Där är vi ännu inte idag även om det, tack och lov, finns många undantag.

Ett omistligt utvecklingsområde är elevhälsan som fortfarande är alltför akutinriktad och har långt kvar till att uppfylla nya skollagens intentioner där elevhälsan ska arbeta förebyggande och hälsofrämjande. Elevhälsan är duktig på att hjälpa elever som redan har fastnat i problem och svårigheter. Tyvärr är uppförsbacken ofta alltför brant när elevhälsan kommer in sent i en negativ utveckling.

Även om det finns en risk att det går inflation i alla “lyft” (Mattelyft, läslyft, lärarlyft) efterlyser jag ett elevhälsolyft runt om i landet. I många kommuner och skolor arbetar man på samma sätt år efter år med individinriktade lösningar, och hinner aldrig/vill aldrig arbeta med det generella och förebyggande på allvar. Förstås är en orsak till det att det helt enkelt är för svårt att arbeta på det sättet. Skolor och huvudmän famlar i blindo och vet inte i vilken ände man ska börja. Det känns tryggt att arbeta med utredningar, diagnose och enskild undervisning för att ge stöd I olika ämnen.

Just därför behövs det ett elevhälsolyft där goda exempel och framgångsstrategier på förebyggande och hälsofrämjande arbete kan lyftas och spridas i Skolsverige. Kostnaden för detta kommer att återbetalas många gånger om för alla elever som när skolmiljön blir bättre väljer att vara i skolan istället för hemma.

Och förutom besparingarna mår eleverna bättre och skolorna kan saga att de uppfyller skollagens krav.